The Jeppsson Family: Sista brevet från Amerika

Nu är det bara ett dygn kvar på ön... Sitter med ett glas rödvin i handen och vemod i magen och tänkte snabbt summera upp våra 30 dygn på ön.

När vi kom hit så var allting ganska enkelt då vi "kunde" ön sedan tidigare, men samtidigt har vi märkt att det har funnits nya grejor som har gått att upptäcka. Fårrden har rullat sina mil (har inte kollat mätarställningen än) och fungerat klockrent , förutom när vi hämtade den och motorn stannade hela tiden. Jag har låst in nyckeln i bilen en gång, på Hookipa efter morgonsurfet slog jag igen bagageluckan med nyckeln liggandes i bagaget. Så det blev till att lifta till Kuau med Dr Jay (en annan surfare) för att besöka Frank (vår biluthyrare, tur att man frågade honom var han bodde...) och få honom till att skjutsa mig till Hookipa och låsa upp bilen. Kunde blivit betydligt jobbigare än det blev!

Vi har varit på en del andra stränder jämfört med tidigare, främst för att barnen skulle få sitt lystmäte med lite vågor och bra sandslottssand. Alla ställen som vi gillade förra gången har vi besökt igen och alla var ungefär som förra gången. Det blir dock lite annorlunda med två barn jämfört med ett.

Boendet har varit bra och här kan vi tänka oss att bo igen, för att åka hit igen kommer vi att göra. Frågan är bara när, ett år, två år, tre år... Det känns som att det bara blir lättare och lättare at resa med barnen, enda nackdelen är att de kostar mer (inte Karl dock, han äter inget)...

Surfmässigt så kan jag konstatera att det var helt rätt att köpa grejor här. Jag har vågsurfat minst en gång varje dag. Det har blåst i princip varje dag, så jag har säkert vindsurfat 25 av 30 dagar, vilket är otroligt skönt. Komfortzonen har ökat och jag har surfat i större vågor nu än tidigare. Sista vindsurfet i eftermiddags tog dock ner mig på jorden igen. Stack ut vid 1530 efter en heldag på stranden i Kihei, vinden var lite sådär, men jag tänkte att det kan vara skönt att få lite tid på vattnet i alla fall. Körde fram och tillbaka en gång, Karolina och barnen hade kommit ner på stranden för att leka och fotografera, och sen tänkte jag att jag tar en repa till. Precis innan revet känner jag att jag börjar få lite tryck i seglet och planar upp bra. Ser att det bara är småvågor och drar iväg utanför revet. Gippar en bit ut och märker nu att vinden har avtagit ordentligt... Trillar i och märker att vinden är för dålig för att vattenstarta. Hmmm, vad göra nu? Tänkte ju bara slösurfa lite, så jag lämnade hjälm och flytväst på stranden (smart), skulle ju inte ge mig ut utanför revet (speciellt inte själv och definitivt inte utan flytväst). Ligger och försöker vattenstarta, det börjar rulla in större dyningar som nästan bryter (3m höga), och det går inte. Känner att frustrationen börjar komma och dessutom börjar jag känna mig lite illa till mods och, framförallt, trött. Simma in grejorna genom 3m brytande vågor är ingen höjdare, varken för grejorna eller för mig. Efter 15-20min stragglande kommer jag äntligen upp och får lite fart framåt, rejält trött känner jag att nu vill jag bara in till land igen. Tar mig genom brytet och fortsätter in mot land, med en något bättre känsla i magen och jag känner att adrenalinet ebbar ut. Karolina har sett allt från stranden och börjat fundera på vem och när man ska larma och framförallt, kommer han tillbaka in igen så att jag har någon som kan bära bagaget imorgon ;-)!

Nåväl, allt gick bra och grejorna är nu nästan nedpackade. Vi har tömt köket (bra tajming med både öl och vin, tog sista klunken precis), packat våra väskor, provvägt (ja, vi får plats med whisky och gin) och nattat barnen. Nu ska vi snart knyta oss (nu startade "vår" flight) och imorgon blir det enligt normalrutinen: morgonsurf, löptur och stranden! Middagen imorgon blir på favorithaket Flatbread, pizzerian i Paia med helt underbara pizzor. Därefter blir det flygplatsen...

Slutligen:

Tack för denna gången;
Maui, no ka oi!
(Maui är det bästa!)