tisdag 29 januari 2013

Mission Commander

I fredags var jag Mission Commander (MC) för dagspasset, en minst sagt häftig dag!

Som MC ansvarar du för planeringen, genomförandet och utvärderingen av uppdraget, något som både tar tid och är mentalt ansträngande.

Själva planeringen börjar ca 36h innan flygplanen lyfter med att en Air Tasking Order (ATO) ges ut. I ATO:n står det beskrivit vilken uppgift varje enhet har, hur många flygplan som ska flyga och vilka mål de har. Dessutom finns det en del som beskriver generellt vad som gäller för uppdraget, acceptabel risknivå och högre chefs mål. I det här fallet handlade om att slå sig igenom fiendens luftförsvar för att eliminera fiendens förmåga till att genomföra terroristoperationer och förmågan till kemisk krigföring.

Efter att vårt Mission Support Element (MSE) har plottat ut alla mål samt kända hot på en karta, så börjar planeringen. Jag tillsammans med två av mina ställföreträdare började direkt på kvällen att grovt gå igenom hur uppdraget skulle lösas samt hur vi ska göra föra att undvika att krocka med varandra, en minst sagt viktig  sak då ca 60 fpl ska slå sig in i ett litet område som är fyllt med fientliga jaktflygplan och luftvärn. Att göra detta innan man börjar planeringen med alla andra är rätt skönt, då det gör att planeringen blir smidigare och betydligt snabbare.

En av mina kompisar från Förenade Arabemiraten vid sin Mirage 2000

0700 dagen innan passet samlas alla delchefer (s.k. Package Commanders) tillsammans med mig för att jag snabbt ska gå igenom uppdraget, mitt upplägg samt för att höra deras synpunkter på hur vi ska lösa det. För det här uppdraget har vi en eskortdel (Escort-lead, en amerikansk överste från Hawaii som flyger F-22 Raptor), en del som är ansvarig för att nedhålla luftvärnet (Suppression of Enemy Air Defenses, SEAD-lead, en amerikanska kapten som flyger F-16CM), en markmålsdel (Strike-lead, en amerikansk kapten som flyger F-15E Strike Eagle), en ledningsdel (Command and Control, C2-lead, en amerikansk kapten som sitter i en E-3 Sentry) och slutligen en lufttankningsdel (också den amerikansk, KC-135).

0800 samlas resten av uppdragets chefer för den fortsatta planeringen. Här går jag åter igenom uppdraget i stort, hur jag vill genomföra det och hur vi ska separera från varandra. Här får vi även en väderbriefing, som tyvärr visar att det ska vara moln från ca 1000-6000m. Det här är normalt sätt inget större problem om vi övar normalt i Sverige, då vi inte har några problem med att flyga i moln. Men här är reglerna sådana att det bara är vissa enheter som har tillåtelse att flyga i moln (vi bland annat), medan det stora flertalet inte får det. Det skapar rätt mycket extra arbete för att få till separationsplanen, då antalet höjder som finns tillgängliga minskar ordentligt. Dessutom skapar det problem med att fälla bomber, de bomber vi har kan fällas med hjälp av GPS-styrning, men reglerna här kräver att vi ser målet innan vi fäller.

Planeringen rullar på och det är riktigt tillfredsställande att se hur bra det flyter och hur alla strävar mot samma mål. Araber, holländare, amerikaner och svenskar som med varandras hjälp löser problemen. Vi beslutar att större delen av attackflygplanen ska flyga in på låg höjd, framförallt för att kunna ta sig under vädret och fram till målet. Att flyga lågt gör dessutom att man kan undvika vissa sorters luftvärnshot, men och andra sidan så exponerar man sig mer för andra sorters hot. Efter sju timmars arbete är det dags för en sista genomgång innan morgondagens briefing och på den deltar vår högre chef, chefen för Red Flag och han som är ansvarig för fiendesidan. Genomgången går bra, och vi får feedback på vissa detaljer som ska ändras innan den stora briefingen.

0900 samlas alla besättningsmedlemmar för en "Mass Brief". Här börjar briefingen med att övningsledningen går igenom vilka regler som gäller, vissa uppdateras dagligen och på verkar var man kan fälla motmedel. Efter det följer en genomgång av fiendesidan som klarar ut vilka regler som gäller för själva striden, allt är rutin men det är bra med en uppfräschning. Slutligen är det dags för min del av briefingen, att klara ut vad vi ska göra, när vi ska göra det och framförallt hur vi ska göra det! Briefingen avslutas med att vår högre chef, en amerikansk överste, ger oss ett litet pep-talk på amerikanskt manér: "Let's go out there and kick some ass!"

Vi fortsätter med en ordergivning för vår grupp, fyra JAS 39:or laddade med en barlastad (utan sprängdel) GBU-49 var och simulerade jaktrobotar. Här går vi in på i detalj hur vi ska flyga, hur vi ska agera när vi t.ex. stöter på olika hot och hur vi ska slå ut våra mål. Vi fortsätter ner till våra lokaler vid plattan där vi har flygplanen, vi byter om och får en sista check på vilka flygplan vi har, vad som är laddat och hur eventuella hot kommer att presenteras. Vi trycker i oss några mackor innan det är dags att gå ut till flygplanen.

Aggressor F-15 kommer förbitaxande

På väg ut mot start

Väl ute vid flygplanen så blir det mer och mer rutin som tar vid, enda skillnaden idag är att det hänger en bomb under vingen, något som vi tyvärr inte är så bortskämda med! Uppstarten går bra, det är mycket grejor som ska gås igenom och få att fungera för att vi ska kunna kriga som vi har planerat, bl.a. vapen, länkar, radiokanaler, igenkänningsutrustning, etc. På väg ut mot banan ser vi Aggressor-flygplanen rulla förbi och starta och det är en häftig känsla att se uppdraget dra igång! Vi startar ut till våra utgångslägen och får där en väderuppdatering av fiendesidan, tyvärr innebär den att vi inte kan komma in på låg höjd utan vi måste flytta upp hela uppdraget till ovan moln, ca 3000m och uppåt.


Kriget drar igång när eskorten börjar med att svepa området och jag konstaterar nöjt att det är rätt bra att ha Stealth-flygplan på vår sida... Eskorten följs av SEAD-flygplanen som börjar störa och slå ut de fientliga luftvärnsställningarna. Till slut är det vår tur och vi följer i deras fotspår på väg in mot målområdet. Radarvarnaren är full av symboler, luftvärnsställningar som inte har blivit utslagna och fientlig jakt! Adrenalinet stiger på väg in mot målområdet, gäller bara att inte förivra sig och råka flyga in över Area 51... En luftvärnsställning dyker upp och vi svänger iväg för att undvika den innan vi påbörjar sista svängen in mot målområdet. Målet är täckt av moln, men vi har som tur är riktigt bra mållägen vilket gör att vi fäller våra bomber med GPS-stöttning (tyvärr bara simulerat pga av molntäcket i målområdet). Varnaren fortsätter att tjuta medan vi snabbt drar oss ur målområdet för att lämna plats till resten. Gruppchefen rapportera till vår Escort-lead att vi är tillgängliga för vår luftkriget, och med en knapptryckning ställer vi om flygplanet från attack till jakt. Vi sveper in mot målområdet igen för att skydda attackflygplanen och när sista flygplanet har lämnat sitt mål drar vi oss ur och återvänder tillbaka till Nellis. Puh, landningen går som vanligt bra och vi taxar in till vår uppställningsplats, tyvärr med bomberna kvar.

Bombaren, B-1B, ska starta!

Efter ett snabbt ombyte är det dags för debriefing och passet gås igenom in i detalj. Vi konstaterar att vi fick fyra bomber i målet på rätt tid, nu gäller det bara att se om vi har lyckats undgå bekämpning av luftvärnet! Debriefingen fortsätter med en attack och en jaktutvärdering som till slut sätts ihop till en stor där alla deltar och där hela striden spelas upp på storskärm. Slutligen görs det en sammanfattning av hur det har gått med hänsyn till de mål som fanns uppsatta och här får alla ingående delar feedback på planering och genomförandet, inte minst jag själv som Mission Commander. Det är otroligt givande att få feedback av proffs som kan sina saker och jag konstaterar att i dag flög det en generalmajor, en brigadgeneral och en överste på fiendesidan, samtidigt som vi hade två överstar som ingick i uppdraget!


Efter debriefingen fortsätter större delen in på Moody's Bar som ligger några rum bort, här finns det fri öl och mat för alla besättningsmedlemmar och vi fortsätter gå igenom uppdraget under lite trevligare former innan vi till slut beger oss upp till officersmässen! Tillbaka på hotellet ett antal timmar senare så är det med en skön känsla som jag sluter mina små blå, jag har precis varit Mission Commander på Red Flag!


lördag 26 januari 2013

Red Flag

Tänkte kort berätta lite om övningen som jag är på, alltså Red Flag.



RF startades 1975 som ett svar på de förluster som det amerikanska flygvapnet led under Vietnamkriget. Det var första gången man mötte en motståndare med ett kvalificerat och integrerat luftförsvar som använde både jaktflyg och luftvärn. När man analyserade förlusterna efter kriget såg man att överlevde en pilot de tio första skarpa uppdragen i kriget, så ökades hans överlevnadsstatistik radikalt.

Red Flag skapades då för att utsätta piloten för de här tio uppdragen i en så realistisk miljö som möjligt, för att ökade chansen till överlevnad. Resultatet har klart visat sig i de krig som amerikanska flygvapnet har deltagit i sedan dess, förlusterna har sjunkit markant.

Övningen går av stapeln tre till fyra gånger per år på Nellis Air Force Base och dessutom hålls en Red Flag Alaska tre gånger per år. Just denna övningen så är det ca 120 flygplan från fem olika länder, större delen från USA (F-22, F-15, F-16, F/A-18E, EA-18G, B-1B, B-52H) men även Holland (F-16), Singapore (F-16) och Förenade Arabemiraten (Mirage 2000).

Största delen av flygningen går av stapeln norr om Las Vegas i ett övningsområde som med svenska mått mätt är ganska litet, men å andra sidan kan flyga fort, lågt och där finns massa saker som man kan bomba och skjuta på... Dessutom finns där en hel radda med simulerade luftvärnssystem som gör allt de kan för att skjuta ner dig, Smokey SAM's (typ nyårsraketer modell större som de skjuter mot dig för att simulera handburna luftvärnsrobotar.

De säger att en motor ska tåla en träff, men jag undrar...


Satellitbild av området, A i bilden är Area 51, samma som den röda fyrkanten i bilden ovanför. Flyger man över där kommer Men in Black och pratar med dig och sedan sitter du på nästa flyg hem, och jag skojar inte...

Dessutom finns det på Nellis två divisioner som bara flyger för att simulera en tänkt motståndare, s.k. Aggressors. Flygplanen är likadant målade som fiendeflygplanen och de känner till området riktigt bra...


Igår flög jag första passet i övningen, mycket att göra på jobbet! Men, lyckades överleva och sköt ner en Aggressor F-16 i en visuell strid, tyvärr dock med IR-robot... :-) Passen planeras dagen innan och samma dag håller chefen, Mission Commander, för hela kakan (ca 100 fpl) en briefing och därefter flygs passet. Efter passet utvärderar man dels hur luftstriden har gått, om bomberna har träffat och hur luftvärnet har lyckats med att skjuta ner dig. Detta tillsammans blir en stor utvärdering där hela genomförandet utvärderas. Tar riktigt lång tid, men är riktigt intressant. Speciellt när det inte har gått så bra, då finns det lite att ta på! Dessutom är det roligt att prata med alla som deltar, från araber till amerikaner!

Red Flag-märket

Las Vegas i sig har jag inte hunnit se så jättemycket av än, men vad gör det när jag gör bland det roligaste jag vet!

lördag 19 januari 2013

Vegas, Baby!

Äntligen framme!

Nu har jag i och för sig varit här några dagar och börjar så smått känna mig som hemma. Det är sig likt sen när vi var här sist för sex år sedan, precis samma väder och i princip samma hotell på The Strip.

Efter en dags försening från Bangor, pga av dåligt väder på sträckan, så kom vi iväg. Det hade snöat friskt under natten och det var jätteskönt att bli väckt av snöplogen klockan 03.00... Helt omöjligt att somna om! Nåväl, ut till basen och förbereda flygningen. Vår amerikanske kollega hade fixat lite färdkost som jag naturligtvis inte kunde säga nej till. Vad man inte ser på bilden är att munken hade krämfyllning också...

Förberedd för flygning!

Vädret var riktigt bra med strålande sol, enda smolken i bägaren var att det tog en evig tid innan tankern blev avisad, så vi tillbringade två timmar i sitsen innan start. Skönt att redan innan start ha träsmak, med tanke på att flygtiden skulle landa på ca sex timmar :-). Starten gick bra och vi samlade på tankern i moln och satte sedan kurs västerut för ca 400 mil flygning. Strax innan Chicago sprack det upp och vi kunde njuta av resten av flygningen in finväder! Häftigt att se Chicago från ovan, en riktigt stor stad!


Flygningen fortsatte över mellersta USA och landskapet är i princip helt platt, endast åkermark och precis som i många städer indelat i ett strikt rutsystem. Vilka vidder, helt enormt. Efter ca tre timmars flyning över dessa vidder så reste Klippiga Bergen upp sig framför oss med snötäckta toppar, riktigt vackert. Enda nackdelen var att jag skulle lufttanka just då och det var helt omöjligt med tanke på turbulensen som skapades av bergen. Som tur var hade vi bra med soppa och kunde vänta tills det hade lugnat ner sig.
Efter Klippiga bergen kom vi in i Utah och Arizonas ökenlandskap, ännu en gång helt fantastiskt vacker natur!

Ravinerna ser ut som stora sår i jordskorpan!

Inte så många som bor här...

Innan Las Vegas dök upp bland bergen, så passerade vi Grand Canyon också. Men, vid det här laget var jag rätt trött och det kändes skönt att snart vara framme. Vi fortsatte in mot Nellis Air Force Base tillsammans med tankern och bröt över plats tillsammans med den, och det kändes halvt om halvt overkligt när man svängde in för landning, dels för att ombaseringen var slut och dels för att det här var något som jag velat göra riktigt länge!


Klicka på länken så kommer ett YouTube-klipp upp på landningen, jag ligger närmast tankern som har callsign Reach 61. Tyvärr hade vi en spanare som fyra med lite dålig koll på avståndet... :-)

Hyfsat trött och lite stel i kroppen hoppade vi ur flygplanen efter 6h 16min flygning och totalt 8,5h i sitsen, nytt rekord! 

Efter många om och men kunde vi till slut ta oss in till vårt hotell som ligger kanon, någon kilometer från the Strip med en hel del bra restauranger bredvid! Fredagen startade igång med bra fart, jag är gruppchef för första passet så det blir mycket planering! Träffade några av de F-16 piloterna som var med uppe på övningen i Luleå i höstas, Jaws och Kong för er som var där. Fick även reda på att jag ska vara Mission Commander på fredag, dvs leda hela planeringen och genomförandet av ett uppdrag, ska bli grymt roligt och utmanande!

Fredagskvällen fortsatte med utgång under de yngre på divisionens ledning, och idag har vi bara tagit det lugnt och åkt på lite sightseeing. Imorgon kickar det igång igen med en massa genomgångar och därefter startar vi första passet i övningen på måndag, full fart!

torsdag 17 januari 2013

Lite film!

Hejsan!

Knåpat ihop en snabb film från sträckan mellan Mildenhall och Lajes. Tyvärr hade jag ingen musik på datorn, så slå av ljudet så slipper ni bruset.

Det ska bara vara att klicka på länken nedan så laddar den hem filmen automatiskt.

https://dl.dropbox.com/u/36966318/AAR1.wmv

Skönt att ha något att göra medan man ställer om dygnet!

Idag blir det förhoppningsvis Vegas!

tisdag 15 januari 2013

Korsa Atlanten!

Idag var det dags för dagen med stort D, eller stort A då det var dags att genomföra Atlantkorsningen. 300mil över öppet vatten är ju inte så ofta som man flyger över, och det här är första gången som svenska stridsflygplan genomför en sådan flygning. Så, lite fjärilar i magen var det allt i morse!

Teknikerna tar bort tejpen som håller fukten borta.

Men, jag hade laddat upp bra med chokladkakor, nöt- och russinmix, sportdryck och vatten (och inte minst den eviga blöjan... Tyvärr har jag bara packat tre och jag använde den tredje idag, så det blir jobbigt imorgon...). Efter en näringsrik frukost på hotellrummet begav vi oss ner till Operations där vi hade vår flygutrustning. Här fick vi en ny briefing för denna sträckan och som vanligt var den proffsigt genomförd. Vädret såg bra ut, maskinerna var hela och tankern var redo; "What can possibly go wrong?!". Ut till maskinerna i god tid, spänna fast sig, plocka fram godiset, sätta fast GoPron, etc... Det är lite bröte att hålla på med.

278, min maskin!

Alla fyra maskinerna startade upp bra, tankern var igång och precis när vi ska taxa ut så får min etta problem med bränslesystemet. Fixa, fixa, starta om och allting ser bra ut, då börjar tvåan läcka något från buken. Fixa, smaka, kolla; det är vatten som dräneras bara. Puh, nu kan vi rulla! Men, då får ettan samma problem. Bara att kupera och ta ett nytt flygplan från den andra gruppen, han som fick lämna sitt såg sådär roade ut (Foxy för er som känner honom).

Njuter av en chokladbit medan vi väntar.

Slutligen, efter att ha suttit fastspänd 1,5h i maskinen, så lättar vi från Azorerna med vetskapen om att vi har ca 5h flygtid framför oss. Vi samlar på tankern och sätter kurs västerut. Tankningen funkar bra, lite turbulens gör att vi får flytta fram den ena tankningen, men det gör inget då vi har bra med soppa och rör oss mot vår Missed Refueling Base hela tiden. Totalt tankar vi fyra gånger innan vi har tillräckligt med soppa för att nå vårt mål, Bangor International Airport i Maine, USA.

På väg ut mot banan på Lajes Field, Azorerna.


Tankningen från en lite annan vy.

Helt plötsligt när vi befinner oss över Atlanten får vi se något på vår kartdisplay som ser ut som en liten banan mitt ute i havet. Började fundera på om det kan vara en liten programmeringsmiss, men till vår förvåning så dyker "bananen" upp där nere i havet! Det visar sig vara en liten ö, Sable Island, som ligger en bra bit väster om fastlandet och som tydligen är ett fågelreservat. Mycket får man se när man korsar Atlanten!

Sable Island och svenska flygvapnet!

Till slut når vi fast mark och korsar in i Kanada via Halifax, förvillande likt Norrland. Vi fortsätter in mot USA och landar till slut helt utan problem på Bangor, där vi som vanligt blir väldigt väl omhändertagna av våra amerikanska kollegor. Bangor tillhör Air National Guard (amerikanska hemvärnet) och är en stor tankerbas med KC-135, en lite mindre tanker jämfört med "våra" KC-10:or.

På finalen till Bangor.

Så småningom kommer vi in till hotellet, där vi debriefar dagen innan vi beger oss ner på stan för att hitta något att äta. Och, är man i Maine så ska man äta hummer!

En riktig bjässe för 17 dollar...

Mätt och lite lagom trött skriver jag dessa rader innan det är dags att sluta de små blå för dagen. Imorgon blir det Vegas, baby!

måndag 14 januari 2013

På väg!

Dags för ett nytt inlägg, denna gången från Lajes Field på Azorerna. Azorerna var tänkt att bli första stoppet på vår ombasering till Las Vegas, men pga en olyckshändelse så blev det inte riktigt så.

Vi startade som planerat från Ronneby i fredags, lufttankningsflygplanen stod på Sturup och startade därifrån. Flygplanen är amerikanska KC-10, en tanker som bygger på DC-10:an, och är lastade med en del klargöringsutrustning, reservdelar, tekniker och våra reservpiloter.

Innan starten hade vi en briefing av en amerikansk pilot som är ansvarig för att planera och genomföra ombaseringen. Han sköter all koordinering med tankern, fixar färdtillstånd och landningstillstånd, kort sagt det mesta! Själva Atlantombaseringen kallas Coronet-flygningar, antingen East eller West beroende på vilket håll man åker.

En bild över planeringen av överflygningen

Efter briefingen var det dags att klä på sig all utrustning, och det är en hel del man har på sig. Vi flyger i isolerdräkter (typ torrdräkter, det är kallt i vattnet) och ovan på den har vi en g-dräkt och en överlevnadsjacka. Under ombaseringen har vi fyllt på med lite extra grejor som vi normalt inte har när vi flyger hemma, varmare handskar, neoprenhuva och avsaltningspåsar så att vi kan göra dricksvatten av havsvatten. Dessutom har vi olika signaleringsgrejor, energikakor och vatten. Det blir en hel del att släpa på, men som tur är sitter man förhoppningsvis mest stilla med det... Kommer bilder på det i kommande inlägg. Glömde dessutom en sak, vår blöja... Under så här långa flygningar så måste man dricka och vattnet måste ju ta vägen någonstans, så därför, blöja på. Känns inte helt bekvämt, men det blir ju i alla fall lite varmare ett tag...

Blöjan ligger redo på hotellrummet...

Väl påklädda tog vi en sista briefing, en s.k. step brief, innan vi gick ut till flygplanen. Flygplanen är utrustade med tre fälltankar som ökar räckvidden, en målutpekningskapsel och en övningsrobot, rätt mycket att släpa på. Uppstarten gick bra och efter att ha stått och väntat på att få klartecken från tankern, så startade vi från ett vintrigt Kallinge och steg söderut för att samla på tankern och styra kosan västerut!

Flygningen gick precis söder om Skåne och jag kunde se både Beddinge och Degeberga innan vi fortsatte! Första tankningen skedde över Tyskland och därefter fortsatte vi mot England där vi tankade andra gången innan vi lämnade England och fortsatte ut över Atlanten, en rätt speciell känsla! Tredje tankningen skulle ske över Atlanten, men där hade en kille otur och råkade slå av en del av lufttankningsmunstycket, vilket gjorde att vi fick vända hela kakan österut igen och landa på Mildenhall, en amerikansk-engelsk bas norr om London. Vilket antiklimax och vilken tråkig tillbakaflygning för den killen!

Jag tankar över England
Precis innan anslutning, GoPro:n är bra!

När vi väl hade landat fick vi reda på att vår tanker dessutom hade gått sönder, så det var inte aktuellt att fortsätta nästa dag. Vi bodde första natten inne på basen, men fick sedan byta till ett hotell vid Stansteads flygplats. Mycket väntan blev det... Igår kunde vi dock fortsätta med halva styrkan och den ena tankern, resten kommer idag.

Över Atlanten

Flygningen ut till Azorerna gick bra, killen som hade misslyckats innan, satte den på första försöket vilket var riktigt skönt!

Mitt flygplan efter landning på Azorerna.

Azorerna mötte oss med +15 grader och regntunga skyar, dock har det inte regnat något än. Ön är väldigt grönskande och bergig, med både palmer och exotiska blommor! Min farfar berättade innan jag åkte att hans farfars bror led skeppsbrott när han emigrerade till USA, och han kom i land på Azorerna! Han berättade också i ett brev hem att "här växer sådana blommor som vi har som krukväxter vilt". SÅ, jag var inte först i släkten med att komma till Azorerna...

Vackra blommor och grönt gräs!

Pga problem med färdtillstånd över Kanada kunde vi inte fortsätta till Maine idag, utan vi får vänta till imorgon. Då blir det verkligen en hel del vatten att flyga över! Detta benet är det mest kritiska på resan om man skulle behöva skjuta ut sig, vilket vi får hoppas att vi inte behöver göra. Det är lång väg att paddla sin flotte... Dagen på Azorerna har inneburit lite löpning, vaktning av flygplan och lite sightseeing på basen. Rätt skönt med en extra dag här, faktiskt. Tyvärr missade jag Wille som var här med sin Hercules. De bodde nere på stan och vi bor inne på basen, men vi träffas i Las Vegas! Från hotellrummet ser jag Atlanten, och det är inte utan att man blir surfsugen! Tyvärr är det fel riktning på vågorna idag, annars...


Azorerna tillhör Portugal och Lajes Field är en portugisisk-amerikansk bas och man kan lugnt säga att det märks att den är amerikansk. Här finns allt som normalt finns på en amerikansk bas, butiker, bank, bio, Subway, etc. Ett eget amerikanskt samhälle komplett med amerikansk brandbil!


Hoppas ni har det bra där hemma!

söndag 6 januari 2013

Nedräkning...

Nytt år, snart dags för ny resa. Tiden går fort och det som tidigare i höstas kändes som långt bort står nu inför dörren. Efter ett lugnt och härligt jul- och nyårsfirande (iofs inte särskilt lugnt vid raketavfyringen pga av eldproblem...) så börjar det närma sig avfärd för mig (Johan). Som det ser ut nu lämnar jag för Ronneby på tisdag (8/1) för att lämna packning, genomgångar och återinflygning. Segt att lämna så pass tidigt med tanke på att vi inte lämnar Sverige förrän fredag morgon, men så är det när man är gästspelare.

Själv ombaseringen går av stapeln på fredagen då vi beger oss till Lajes Field på Azorerna, en amerikansk/portugisisk flygbas på ön Terceira. Vi lufttankar oss dit med amerikanska KC-10 och turen tar ca 5h från Ronneby.


På Azorerna är det tänkt att vi ska stanna en dag, för att på söndagen sedan bege oss till Bangor Air National Guard Base i Maine, USA. Även denna flygning tar lite styvt 5h, och som ni ser på bilden går den över vatten, vatten och åter vatten... Just här vill man helst inte att det blir helt tyst i flygplanet när motorn stannar... Det finns en del räddningsresurser, men havererar man på mitten av sträckan lär det ta några dagar innan man blir räddad om man inte lyckas hamna bredvid någon båt (kanske har tur och plockas upp av något schysst kryssningsfartyg på väg till Karibien!).


Efter en reservdag i Maine, där man förmodligen får ha ullsockorna på (var -20 förra veckan...), så är det dags för sista benet som tar oss tvärs över hela USA. Hoppas på att det blir bra väder, då blir det en härlig utsikt! Efter ca 6h är vi framme i Las Vegas, eller närmare bestämt Nellis Air Force Base.


Nåväl, det börjar bli dags att avrunda. Karolina och jag sitter med vars en kopp te i soffan och tillbringar sista kvällen tillsammans på ca fyra veckor, lite vemodigt att lämna henne och barnen.